Bengtsson, Jon

Lantbrukare, Nämndeman, Riksdagsledamot.
Född 1719-05-31 i Skatelöv, Hunna /G. [1]
Död 1797-04-05 i Skatelöv, Ströby /G. [2]

Lantbrukare, Nämndeman, Riksdagsledamot.
Född 1719-05-31 i Skatelöv, Hunna /G. [1]
Död 1797-04-05 i Skatelöv, Ströby /G. [2]
Dödsorsak: Mördad.
Bengtsson, Jon, f. 1719 i Ströby (döpt 31 maj), mördad 5 apr. 1797. Föräldrar: fjärdingsmannen Bengt Nilsson och hans hustru Malin Jonsdotter. Ägde Ströby i Skatelövs socken samt ett hemman vid Nöbbeleds gästgivargård nära Växjö; nämndeman; riksdagsman i bondeståndet för Albo, Kinnevalds och Norrvidinge härad i Kronobergs län 1755—56, 1760—62, 1765—66, 1771-72, 1786 och 1789 (men däremot ej 1769—70 och troligen ej 1778—79) samt var därunder bl. a. ledamot av sekreta deputationen och besvärsdeputationen 1760—62, av stora deputationen samt kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen 1765—66, av sekreta deputationen samt sekreta handels- och manufakturdeputationen 1771—72 samt av lagutskottet och beredningsutskottet för brännvinsfrågan 1786 och var 1789 elektor till och ledamot av det hemliga utskottet samt ledamot av den underavdelning av detta, som granskade statsskulden.

Gift 2 jan. 1745 med Annika Persdotter Ströberg, f. natten mellan 3 och 4 dec. 1721, dotter till formaren vid Husaby bruk Per Olofsson Ströberg.

Bengtsson tillhörde under frihetstiden mösspartiet och var under riksdagarna 1786 och 1789 en av oppositionens ledare i bondeståndet. Han åtnjöt i hög grad sina valmäns förtroende och intog bland sina meningsfränder en inflytelserik ställning, som fann ett uttryck i hans talrika utskottsuppdrag. Bland strödda uttalanden av Bengtsson i olika frågor kan förtjäna antecknas, att han 1760—62 var motståndare till upptagandet av ett utländskt statslån och till de bottniska städernas handelsfrihet, 1771 bekämpade utdelningen av spannmål under missväxten samt 1765 påyrkade tillsättandet av en kommission med anledning av oroligheterna i Västergötland. Vid riksdagen 1786 sökte regeringen enligt J. von Engeström vinna honom genom J. Kr. Toll men misslyckades, och Bengtsson upptog i stället med skärpa striden mot regeringen i brännvinsfrågan. Han bekämpade sålunda konungens första anbud, att i stället för de stora kronobrännerierna inrätta sockenbrännerier, där bönderna mot avlämnande av säd skulle utfå brännvin och motsvarande dränk, samt sökte visa, att en sådan ordning ofelbart skulle leda till att den stridaste säden brändes och skogarna föröddes, olägenheter, som enligt hans förmenande ej åtföljde husbehovsbränningen. Även konungens andra anbud, fri husbehovsbränning mot ständig skatt, motsatte han sig och förfäktade energiskt, att om man i gengäld för brännvinsbränningens frigivande påtoge sig någon skatt, denna skulle anses endast som bevillning. Vid riksdagsmannavalet 1789 infördes såväl i valprotokollet som i B: s fullmakt, att han skulle »bifalla allt, vad Hans Kungl. Maj: t... till rikets allmänna väl i nåder täcks föreställa», en föreskrift, som föga bekymrade honom, då han i orden »till rikets allmänna väl» fann ett förbehåll, som räddade hans handlingsfrihet. Även denna gång sökte regeringen vinna honom, i det den genom O. Wallquist erbjöd honom talmansposten i bondeståndet. B. begärde då dels vissa ekonomiska fördelar för sina hemman, dels befordran för sina söner Per och Olof Jonsson, vilka studerat och ägnat sig åt tjänstemannabanan, den förre i kammarkollegiet — varifrån han längre fram övergick till tullverket — den senare i justitierevisionen. Ehuru Wallquist ej fann dessa önskningar obilliga, ledde förhandlingarna ej till överenskommelse, då Bengtsson »svinkade i sina tänkesätt, var häftig och bångstyrig». Enligt Wallquists omdöme betydde detta negativa resultat ej någon förlust för konungens sak. Bengtsson fortsatte emellertid sin opposition. Så motsatte hän sig häftigt förslaget att med anledning av konungens eftergift i brännvinsfrågan 1787, som faktiskt innebar bränningens frigivande, uttala ståndets tacksamhet; fri och obe-hindrad bränning, yttrade han därvid, vore en rättighet, som alltid åtföljt jordbruket. Då det gällde att genomdriva hemliga utskottets förslag rörande statsskulden, framträdde han åter som regeringens motståndare. Bengtsson var mycket mån om sitt stånds intressen och rättigheter. Han yrkade, att det till fullmäktige i riksgäld skontoret endast skulle utse sina egna ledamöter, sökte ur 1668 års stadganden rörande batiken leda i bevis, att bondeståndet hade rätt att deltaga i bankärendenas behandling, och intresserade sig livligt för förslaget att ge bondeståndet särskilda privilegier. Ett skäl för sistnämnda yrkande såg han däruti, att »allmogen och dess näringsfång givit upprinnelse åt alla övriga stånden».

J. H. Kellgren råkade Bengtsson vid besök hos sin svåger, som var kyrkoherde i Skatelöv, och skall enligt P. Wieselgren ha sökt ge honom en inblick i den engelska friheten. Av Georg Adlersparre, som 1787 sammanträffade med Bengtsson, beskrives han såsom »en man av gott vett, munter och livlig. Hans riksdagserfarenhet har givit honom begrepp om saker, som för en medborgare äro av värde. Han ordväxlar med en slags häftighet och kan därunder nästan aldrig stå stilla». Enligt Adlersparre skulle han med sin oppositionella politik ha förenat i grunden rojalistiska tänkesätt. Jämte sina båda hemman ägde Bengtsson en betydande förmögenhet, vilken enligt hans ovänners insinuationer skulle ha ökats genom mutor. Han mördades 1797, efter vad som berättas av en tjuv, som dock ej lyckades komma åt hans penningar.

Svenskt biografiskt lexikon. Erik Naumann.
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/18488