Nils
Johansson Qvennerstedt.
Född 1784-04-23 i Kvenneberga, Åeke /G. [1]
Död 76 år 1 månad 1 dag gammal 1860-05-24 i Kvenneberga /G. [2]
Kyrkoherde.
|
f Johan Nilsson. Född 1744 i Kvenneberga, Åeke /G. [3] Död 1807-11-17 i Kvenneberga, Åeke /G. [4] | |||
m Katarina Persdotter. Född 1763-01-24 i Slätthög, Kopparås /G. [5] Död 1845-12-27 i Kvenneberga, Åeke /G. [6] | ||||
Dödsnotis i Kvenneberga: 24 Maj 1860 dog Kyrkoherden, Ledamoten af Kongl Wasa Orden, Innehavaren af Carl XIV Johan Medalj, Regementspastor, Magister Nils Johan Quennerstedt i Qvenneberga, 76 år 1 månad 1 dag gammal, död av Hjertkramp.
Info på Internet, ej verifierade uppgifter: Berättat av Nils Qvennerstedts son August:
Min fader var född här i socknen på gården Åeke. Då han togs in till Växjö skola och fortsatte på
dess gymnasium, var det naturligtvis (från början) meningen att han skulle bli präst, men det blev han
icke till att börja med, utan blev istället knekt och fänrik vid Hallands roteringsbataljon. Förmodligen var
det Carl Johans korande till svensk kronprins, som befäste honom häri, fastän han uppges ha inträtt där
redan 1808. Så blev han 1811 student i Lund och samma år officer i armén samt tjänstgjorde under
1813 och 1814 års fälttåg. Återgick till studierna och promoverades till Fil. Dr. av Es. Tegnér 1820.
Bodde sedan en tid i Växjö med informatorplats., vilket fick sin betydelse för honom, enär en gren av
ätten Lilliecreutz då var bosatt där. Blev 1828 prästvigd och Reg.-pastor vid Kronobergs regemente. På
den s.k. meritförteckningen är nu endast att tillägga: kyrkoherdebefattningen 1853 samt Carl XIV
Johansmedaljen och Vasaorden.
Min fader var alltjämt i sitt uppträdande spänstig och rak sedan knekttiden och hade vidare den
egenskap, som ibland kunde
verka obekvämt, att man fick veta sanningen av honom. För praktiska yrken hade han föga fallenhet
och prästgården var alltid
utarrenderad. Vid tiondeupptagning o.d. infann sig alltid en av husets vänner bland allmogen.
Upptagning av offer
var honom en plåga, som han dock ej fick undandraga sig. Med sitt regemente gjorde han
kommenderingar, tex 1848 till
Skåne, då han marscherade hela vägen, fastän han kunnat få åka. Han kom till Lund och iakttogs här av
fäktmästaren,
sedermera överste G. Nyblaeus, som till min morbroder yttrade: det var märkvärdigt! Hade det ej varit
en präst, skulle jag
trott att det varit en lärjunge af P.H.Ling. Det stämmer i alla fall, svarade denne. Det är min svåger och
jag
vet, att det förhåller sig så - det var under Lings Lundatid. År 1850 gjorde han kommenderingen till
Schleswig, där han hade ett
intermesso, efter hänvisning av en svensk regementskamrat, med en rysk präst, som han till en början
sökte tilltala på två
moderna språk och slutligen tillgrep latin mn utan något resultat.
Medan han ännu satt kvar i Sköldstad som komminister, sökte han och provade till Svartorps regala
pastorat och fick efter vad
man sagt enhällig kallelse, men fick alls inte platsen utan den fick en skolmagister eller rektor från Växjö.
Det ansågs
för en motgång. I all tysthet fick jag tidigt nog den föreställningen att det alls inte var en sådan, ty
Svartorp ligger i Tveta
härad en mil öster om Jönköping och en förflyttning dit hade ryckt oss ur alla vanda förhållanden och
flyttat oss in i obekanta.
Åt böckerna lågo eljest min faders böjelser. Utom teologin, varmed han också sysslade och
klassikerna som han aldrig helt övergav, var det huvudsakligen historia och s.k. länder- och völkerkunde
som han gärna läste
och han inköpte böcker, över vad de små inkomsterna tålde. Hans svågrar sade stundom så; de hade
en viss rättighet till det,
ty de hjälpte mer än en gång hans söner. Och så var han ivrig botanist alltsedan Lundavistelsen med
Elias Fries. Min zoologiska
fallenhet kunde han alltså ej riktigt gilla. "Fåglarna flyga sin kos, de andra springa; blommorna stå stilla
och vänta", sade han
mer än en gång. Han var rädd om sina blommor, inne och ute. Under hans fönster på
kyrkoherdebostället växte en Symfytum
officinale som han skyddade. Här i Lund har jag på egen jord återfunnit den och skyddar den där. Vad
som i hemmet gjordes till
försköning och vinnande av ökad trevnad därtill var min moder, förstås, den verkande kraften. Hon
hade ett livligt
skönhetssinne och allt som kunde göra oss glädje var henne en glädje. Och för det praktiska nitet
vittnade de till
blekning utlagda vävarna.
Under mitt exercerande för andra året beväring (1860), då jag hade ett tält på Tegnérsplatsen och
min exercis på Lundagård kom en dag en sorglig underrättelse genom komministern däruppe C.P.Borg.
Den 20 Maj jade min
fader till utseendet frisk och rask förrättat gudstjänsten på heden; den 24 gick han bort efter blott ett
par dagars sjukdom.
Han var då något över 76 år gammal. "Det är ej så lätt att dö", lär han ha svarat sin prästerlige
medhjälpare, då denne
frågade efter hans tillstånd. Han insåg alltså genast vad det nu var fråga om. Vi skyndade hem till
begravningen som förrättades i Hjortsberga av hans gamle vän i Rydaholm C.E. Bexell. Där vilar
han ensam vid kyrkan, ty hemmet var genom hans bortgång, som där betytt så mycket, vordet
tommare och min mor flyttade
följande vår in till Växjö, fast nådåret ej än var slut. Senare uppåt landet, där en äldre broder hade
anställning vid Lenna bruk i
Uppland, och nu gerna önskade få henne till förestånderska för sitt hus.
Sammanställning gjord av Linus Blomlöf 2015-11-07 utifrån boken "Från Smålands och Ölands gamla
prästhem" utgiven av Hilding Pleijel och Vilhelm Bexell 1925.
(https://www.blomlof.se/intervjuer/intervjuer.htm)
Källor
Framställd 2024-01-28 av Annika Nygren med hjälp av Disgen version 8.2d.
Startsida.